NDM – bakgrund, framväxt och policy

NDM - Näringslivets delegation för marknadsrätt - är ett övergripande samarbetsorgan inom det svenska näringslivet för marknadsrättsliga frågor, särskilt marknadsföringslagstiftningen

Vad är NDM?
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM) är en ideell förening, grundad 1971. Huvuduppgiften är, nu som då, att företräda näringslivets intressen i marknadsrättsliga och konsumentpolitiska frågor i vid mening. Medlemmarna (huvudmännen) består sedan starten av näringslivsorganisationer och de flesta grundarna är alltjämt kvar, om än i vissa fall under andra namn till följd av sammanslagningar och olika förändringar.

Konsumentpolitiken gör entré och NDM bildas
NDMs tillkomst ska ses i ljuset av att det offentliga börjat vidta och i snabb takt byggde ut olika konsumentpolitiska åtgärder. Före 1970 hade det i mycket varit fråga om att förse konsumenterna med information grundad på provningar, s k konsumentupplysning. Det ansågs dock nu otillräckligt och för ett gott konsumentskydd krävdes tvingande regler och direkt påverkan på näringsidkarna.

Detta tog sig särskilt uttryck i en veritabel lagstiftningsoffensiv under 70-talet. Många av de grundläggande regelverken på marknadsrättens och konsumentskyddets område infördes i sina ursprungliga versioner under denna tid – marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, hemförsäljningslagen, livsmedelslagen, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, lagen om namn och bild i reklam, lagar om marknadsföring av alkohol och tobak, m fl. Konsumentombudsmannen tillsattes och Konsumentverket inrättades, liksom Marknadsdomstolen.

Exit: självreglering

Man kan förvisso tala om ett nytt politikområde, men näringslivet hade långt dessförinnan varit aktivt med självreglering inom reklam och marknadsföring. I Sverige fanns sedan tidigt 50-tal Näringslivets Opinionsnämnd (NOp) som tillämpade Internationella Handelskammarens (ICC) Grundregler för reklam – vilka utgavs första gången redan 1937. Efter hand kom dock detta att betraktas som för svagt och kraven på lagstiftning och offentliga insatser blev allt starkare. Omorienteringen låg i linje med det allmänna politiska klimatet på 70-talet. Det rådde en tidsanda där näringslivet fick utstå stark, ideologiskt färgad kritik. NOp lades ner och med enstaka undantag försvann självregleringen i 15 år.

Producentpåverkan

I den nya miljön rådde fullt pådrag med ständiga propåer om fler och kraftfullare offentliga ingripanden. Myndigheter som Konsumentverket hade inte sällan en egen och näringslivskritisk agenda i olika frågor. NDM förstärktes efter en kort tid genom att Sten Tengelin anställdes som vd. Han hade tidigare varit chef för NOp. Den ena statliga utredningen avlöste den andra. NDM kom att spela en särskilt viktig roll i den s k producentpåverkan, vars främsta instrument var Konsumentverkets riktlinjer. Dessa utfärdades visserligen av verket, men föregicks alltid av förhandlingar med näringslivet. Ofta drevs flera riktlinjeprojekt samtidigt, vilket medförde ett kvalificerat rävspel där det gällde att hålla ihop agerandet. Utan överdrift kan man säga att det var NDMs samordning som gjorde att näringslivets intressen fick ett genomslag. Som mest fanns drygt 40 riktlinjer i kraft – en betydande och detaljerad regelmassa - och lika många till planerades. Riktlinjerna gällde både produkters utformning (säkerhet) och deras marknadsföring och faktauppgifter om dem.

Vinden vänder. Självregleringen återkommer.
Heta stridsfrågor om bl a vilka informationskrav som kunde och borde ställas på marknadsföringen och hela riktlinjesystemets ställning föranledde flera utredningar in på 80-talet. Dessa ledde såsmåningom till att den ensidiga satsningen på regleringar upphörde till förmån för en mer öppen syn på de konsumentpolitiska s k styrmedlen, däribland det som med en ny term kallades egenåtgärder, dvs självreglering och andra egna initiativ för att lösa eller förebygga olika konsumentproblem. Riktlinjerna kom att succesivt upphävas. Delvis har de ersatts av andra regleringsformer, bl a med EU-rättslig bakgrund.

För näringslivet var det avgörande att man lyckades vända utvecklingen och minska den grundläggande misstänksamhet mot företagen som präglat konsumentpolitiken. Det vore inte rätt att påstå att NDM åstadkom detta ensam. Det var en gemensam ansträngning från många i näringslivet, men i denna hade NDM en central roll. NDM påtog sig att främja självregelring och andra egenåtgärder och grundade tillsammans med ICC Sweden 1989 MarknadsEtiska Rådet (MER), för att åter ge ICCs Grundregler en aktiv tillämpning i Sverige. MER uppgick 2009 i Reklamombudsmannen, Ro.

NDM har alltid hävdat att självreglering och egenåtgärder ska ses som ett förstahandsalternativ. Det bör undersökas om problemen kan lösas den vägen, innan man tillgriper mer långtgående eller detaljerad lagstiftning eller andra offentliga ingripanden. Självreglering är dock inte svaret på allt. Ofta är en kombination med egenåtgärder och grundläggande lagregler det bästa.

Nytt arbetssätt, bredare arbetsområde
NDMs fasta kansli avvecklades 1986. Anledningen till beslutet var att konsumentpolitiken kommit in i ett annat skede, men också att man såg ett behov av att i större utsträckning använda sig av direkta insatser från medlemmarna. Upplägget blev nu att NDMs ordförande skulle aktivt driva verksamheten, tillsammans med styrelsen. I mitten på 90-talet valdes Anders Stenlund, Svenskt Näringsliv, till ordförande med uppdraget att bredda NDMs arbetsområde och öka medlemmarnas delaktighet och nytta. Han efterträddes 2013 som ordförande av Anna-Karin Smedberg, Svensk Handel.

Verksamheten utgår numera från att NDM ska stå till medlemmarnas förfogande där en insats ter sig meningsfull, oavsett ämne. Det betyder att NDMs arbetsfält är vidare än det traditionella med marknadsrätt och konsumentpolitik. Det kan inbegripa sådant som data- och integritetsskydd, konkurrensrätt, antikorruptionsfrågor och immaterialrätt, men också mer specialiserade bransch- eller produktfrågor.

Eftersom mycket av berörd politik och lagstiftning baseras på EU-rätten, är det också naturligt för NDM att agera i Bryssel, t ex i samband med att ett nytt direktiv tas fram. NDMs policy i olika frågor förutsätter i princip konsensus, dvs medlemmarna bör vara eniga om och stå bakom uppfattningen och det sätt den förs fram på.

En viktig uppgift för NDM är att besvara remisser och att på andra sätt kommentera olika lagstiftningsförslag. Men NDM arbetar också med politikerkontakter, uppvaktningar, skrivelser och diskussioner med departement och myndigheter. NDM träffar regelbundet Konsumentverket i s k kontaktmöten.